Ibland tänker jag att jag måste ha varit italienare i mitt förra liv, åtminstone utgående ifrån min mages lovsång då jag låter den bestämma vad det blir till middag – pasta, risotto, pizza, charkuterier, rödvin etc. För att inte tala om desserterna som bara smälter i munnen – pannacotta, tiramisu, semifreddo… Och så den simplaste av dem alla, och kanske en av de godaste: några söta mandelskorpor med ett litet glas vin santo till.
Vin Santo är ett sött efterrättsvin som oftast kommer från Toscana. Heligheten lär härledas från vinets tillverkningsprocess, som går ut på att man låter druvorna torka hela på stråmattor ett halvår (på lite samma sätt som man gör Amarone-viner, för att få maximal koncentration och sötma), och ungefär lagom till påsken (den stora kristna högtiden, ni vet) pressas de, och lagras sedan i flera år (minst tre, men ofta fler) på små 100-liters ekfat som kallas caratelli.
På Alko är det lite knapert med vin santo kan jag tycka. Det finns en handfull, men de som går över 200 € för 375 ml faller direkt bort från min radar av uppenbara skäl, och av de resterande sorterna är det ofta besvärligt med tillgängligheten. Så det fick bli Trerose, 22,98 € senast – den är honungslen och bjuder på läckra dofter och smaker av torkade fikon och dadlar, aprikosmarmelad och en subtil kryddighet. Jag mumsade på Lidl´s cantuccinin som tillbehör, men en chokladefterrätt eller en söt fruktpaj med vispgrädde skulle säkert passa lika bra till!
Här bloggar
Linda Forssell är skäriflickan som lämnade kobbarna för kärleken och huvudstaden. Hon är mor till tre, har en svaghet för lakrits, litteratur och mousserande drycker, samt försöker tänka ekologiskt i mån av möjlighet. Hon har jobbat med olika uppgifter inom vinbranschen i dryga 15 år, och delar här med sig av sina bästa tips och erfarenheter.